Den tunga sanningen & vägen tillbaka

Ni vet när man verkligen kämpar sig igenom vardagen och verkligen försöker passa in i den vardag man brukar se som normal. När att ta sig upp för trappen är ett moment man gruvar sig för, att lunchen varit exakt lika i en månads tid för man inte orkar göra något nytt och att prata gör en helt slut. Den känslan har jag haft i över en månads tid och den blir bara värre och värre och nu är jag där när jag knappt kommer ur sängen. Jag ska ta mig upp för trappen till mitt rum men måste vila efter halva för benen inte orkar. Jag går till skolan med en känsla av att jag kommer ramla ihop vilken minut som helst, det gör bokstavligt talat ont att andas. Men att stanna hemma går inte. Jag måste till skolan varje dag om jag ska kunna ta studenten.

Jag har haft tanken att "det är inte så farligt" "det blir bra snart" men de senaste dagarna har folk omkring mig sagt att det undrar hur länge jag kan stå på benen, att jag måste ta det lugnt och vila för annars säckar jag ihop helt. Jag längtar verkligen tills den här tiden är över, skolan är inte längre något jag lär mig av. Självklart går det i perioder och vissa dagar orkar jag faktiskt ta mig upp och allt känns normalt men den senaste veckan har jag inte känt den känslan en enda gång. Man försöker förklara för de på skolan men möts av ett skratt och "äh kämpa på", och sen sitter man som en säck mjöl på lektionen och vet inte om man ska fokusera på att andas eller på att försöka komma ihåg vad läraren just sa.

Har insett själv att jag inte kommer orka med de sista månaderna om jag inte gör något åt det nu. Och äntligen kan jag väl säga så har jag tagit tag i saken och fått hjälp. Och att det är skolan som orsakat allt är det inget tvivel om. De 2 senaste åren här har varit de värsta i hela mitt liv, det är ingen som lyssnar på en och det spelar ingen roll hur hårt man kämpar för ett betyg så kan allt vändas över en lektion och även om jag har en uppgift på A nivå så kan de ju inte sätta mer än ett C eftersom jag läser fel linje ;) hmm. Det är något allvarligt fel och ska jag ta mig enda in i mål behöver jag hjälp för jag klarar inte detta ensam. Men jag ska i mål och jag ska klara detta även om det kostar mig hälsan.

Kram Linnea

Gillar