Ett brev - idag för ett år sen

Tänk att livet kan ta en sån vändning så fort. Du av alla människor. Du som var den sista man kunde tänka sig skulle få något sånt här. Det känns jobbigt att jag inte kan följa med in och träffa dig. Men det känns otroligt skönt att kunna se och prata med dig genom facetime. Min pappa som aldrig är sjuk. Min pappa som alltid har något för sig och aldrig ger sig. Detta ska inte vara något som stoppar dig heller. Vi ska vara starka tillsammans. Och du behöver inte oroa dig för något här hemma. Jag och mamma tar hand om varandra och allt som behöver göras.

Cancern ska inte få vinna. Du är den starkaste personen även i dessa tuffa stunder. Och vi alla runt om dig finns och stöttar dig och tänker på dig. Du och vi ska kämpa tillsammans. Du är aldrig ensam.
Jag älskar dig mest av allt pappa. Det här klarar vi
/ Linnea

Det här brevet skrev jag för exakt ett år sen. För ett år sen tog livet en snabb vändning och allt som innan känts så viktigt var inte längre lika viktigt. Mamma ringde tisdagen den 3 december och berättade att pappa hade fått akut leukemi. Cancer. Allt bara rasade. Alla tankar om framtiden spelades upp som i en film. Vad händer nu? 30 minuter senare satt jag med väskan packad i bilen påväg tillbaka till Dalarna för att flytta hem och vara med familjen under den här tiden. Allt annat sattes på paus. Julen 2019 blev långt ifrån vad vi tänkt oss men vi kämpade. Vi fanns där för varandra och vi tog en dag i taget.

Nu ett år senare kan jag säga det som kändes så långt borta där och då. Vi klarade det. Nu står vi här ett år senare, utan cancer, utan all oro inför morgondagen. Vi står här tillsammans med pappa med i livet. Det har varit ett omtumlande år på många sätt men vi gav aldrig upp. Livet har fått en ny mening och jag tror vi alla ser livet med nya ögon.

Den här julen har varit en oro för mig. Jag har gått och väntat på att när som helst får jag ett sånt där samtal igen. Snart är vi tillbaka i den där stressen och oron över att någon i min närhet svävar mellan liv och död. Det har krävt mycket men idag känner jag en tacksamhet för livet. En längtan efter alla år vi kommer få tillsammans och alla jular vi kommer få spendera tillsammans. Den här julen ska vi försöka få så normal som möjligt och vara tacksamma över att alla är friska.

Kram Linnea

Gillar