Mitt ärligaste inlägg

Har så länge funderat på om jag ska skriva det här inlägget eller om jag bara ska strunta i hela det här ämnet. Men jag märker för varje inlägg jag skriver att jag inte kan vara 100% ärlig. Jag vill försöka hålla en positiv energi över hela min blogg men det är inte alltid så lätt och med det här i bakhuvudet kommer inte allt ut på det sättet jag vill.

För 2 månader sen jobbade jag, bodde i Stockholm och bloggade på eftermiddagarna och hade 1 dag mellan mån-fre som jag var ledig. Det var sååå tufft! Bloggen var det jag tyckte var roligast och jag älskar att sitta och pyssla med den, men jag hade ingen energi till det. I över ett år har vänner omkring mig klagat på att jag borde kolla upp varför jag inte kan ta mig upp för en backe, gå längre sträckor eller ens kunna ses efter skolan/jobbet på grund av att jag måste hem och sova. Jag kände inte igen mig själv heller. Jag var konstant trött och slut och att försöka tänka positivt när kroppen aldrig ville samarbeta blev bara svårare och svårare.

Sommaren 2017 började det gå över till att jag fick hjärtrusningar, illamående och svimningskänslor. Såklart jag blev rädd då? Så tillslut fick jag lov att söka sjukvård för det här. Jag fick spendera flera timmar på olika mottagningar, göra eka tester, blodprov, ultraljud och allt möjligt men de hittade inga fel. Så jag fortsatte jobba och leva på som vanligt. I december 2017 klarade jag inte av det mer. På jobbet var jag sittandes hela tiden, jag tappade namnen på alla omkring mig och jag visste inte hur jag tog mig till jobbet. Jag virrade bort allt och saker i hemmet som brödpåsen, kattmaten, tevedosan osv kunde ligga i skåp, hyllor eller vissa saker till och med hade jag slängt. Jag var inte med min egen kropp, det var som att jag slutade existera och bara gjorde utan att vara medveten om det.

Så slutet av december pratade jag med min psykolog, min chef och min familj. Jag fick inte jobba mer. Men efter flera besök hos psykologer och läkare fick jag en klarhet i vad som var fel. Stress och utbrändhet. Från att gå från en gymnasieskola där INGET funkar till att flytta hemifrån, flytta ihop med E, börja på ett nytt jobb, klara mig själv och hela den biten så blev det för mycket. Det tillsammans med saker från år tillbaka som jag inte bearbetat på rätt sätt gjorde att allt kom ikapp mig och allt i min kropp la av och jag klarade inte av något mer.

Nu är jag sjukskriven och äter tabletter för att förbereda en utredning om en väg tillbaka. Bara om jag jämför mig själv nu med för en månad sen så är jag påväg tillbaka men det är med små steg. Jag är 19 år och utbränd, fått panikångest och massa andra påföljder som inte speglar av mig på något sätt som helst. Bara av att inte trivas i grupp är så långt ifrån mig. Jag brukade älska att vara många, vara aktiv och alltid ha något att göra. Det går inte nu. Men jag måste inse för mig själv att det är inget jag ska skämmas över. Livet är inte alltid lätt och bra, men jag har tagit tag i det nu. Och även fast det är skitjobbigt att inse att jag inte kan göra det jag vill så måste jag göra det här för att komma tillbaka.

♡♡♡

Kram Linnea

Gillar